En av de vackra roser jag fick av min älskade vid vår 5årsdag.
torsdag 27 oktober 2011
måndag 24 oktober 2011
torsdag 20 oktober 2011
onsdag 19 oktober 2011
Får man göra så här?
Under min första tid i Hälsingland var jag ute på promenad när jag gick förbi detta träd. Det första jag tänkte var: "Men får man göra så där?". Än idag vet jag inte om det finns några regler för om man får såga ned fågelbon eller inte.
Men vist ser det lite tragiskt ut?
/Kolmen
En målad solnedgång
En sensommar kväll ser vi solen gå ned mellan de djupa, tunga och mörka molen.
Vi svänger av vägen och jag fiskar upp mobilen för att ta detta kort. Det finns ingen skärpa i bilden och mörkret gör det svårt för mobilkameran att focusera.
Ändå gillar jag bilden. Det ser nästan ut som fotot är en målad bild.
/Kolmen
söndag 16 oktober 2011
Till Jämtland och tillbaka igen
16 Oktober 2011
Tillbaka från en helgtripp i Jämtland.
I väntan på att mina vänner, som strax skulle komma med bussen, satt jag på min Nothface ryggsäck lutad mot ett staket täckt med en stor röd/vit CocaCola affisch. Ironiskt tänker jag att jag matchar affischen med mina röda jeans och röda slalomjacka.
Då bussen kommer, folket väller ut ur bussen och ser jag mina vänner: Felix, Johanna, Martin och Adam. Johanna vinkar, men resten rusar i fullfart emot mig när de ser mig. Felix hinner fram först och kastar sig över mig och ger mig en dunderkram. Tätt efter följer Martin och Adam och det blir en stor gruppkram vilket slutar med att jag tur och ordning ger alla en varsin bamsekram.
När vi senare samma kväll kommer in på skolans område blir jag förvånad över hur jag reagerar: det känns som att komma hem och samtidigt som jag ser ett avslutat kapitel i mitt liv. Det hade nästan gått ett halvår sedan jag slutade på Hållands folkhögskola och ändå var det lätt att inbilla sig att det inte hade gått någon tid alls.
Helgen kommer att bestå av vackra vyer, goa kompisar, nya bekantskaper, gamla minnen och kramar. Kort sagt har det varit en helt fantastisk helg :-)
Väl hemma i Delsbo gåendes från bussen till mitt lila tillhåll känner jag att det är skönt att komma hem, även om Delsbo är ett relativt nytt "hem" för mig kände jag en tillfredställelse att blicka ner över Dellsen och komma in innanför dörren.
Men ett är säkert Hållands folkhögskola och naturen/miljön uppe i Jämtland kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
/Kolmen
Tillbaka från en helgtripp i Jämtland.
I väntan på att mina vänner, som strax skulle komma med bussen, satt jag på min Nothface ryggsäck lutad mot ett staket täckt med en stor röd/vit CocaCola affisch. Ironiskt tänker jag att jag matchar affischen med mina röda jeans och röda slalomjacka.
Då bussen kommer, folket väller ut ur bussen och ser jag mina vänner: Felix, Johanna, Martin och Adam. Johanna vinkar, men resten rusar i fullfart emot mig när de ser mig. Felix hinner fram först och kastar sig över mig och ger mig en dunderkram. Tätt efter följer Martin och Adam och det blir en stor gruppkram vilket slutar med att jag tur och ordning ger alla en varsin bamsekram.
När vi senare samma kväll kommer in på skolans område blir jag förvånad över hur jag reagerar: det känns som att komma hem och samtidigt som jag ser ett avslutat kapitel i mitt liv. Det hade nästan gått ett halvår sedan jag slutade på Hållands folkhögskola och ändå var det lätt att inbilla sig att det inte hade gått någon tid alls.
Helgen kommer att bestå av vackra vyer, goa kompisar, nya bekantskaper, gamla minnen och kramar. Kort sagt har det varit en helt fantastisk helg :-)
Väl hemma i Delsbo gåendes från bussen till mitt lila tillhåll känner jag att det är skönt att komma hem, även om Delsbo är ett relativt nytt "hem" för mig kände jag en tillfredställelse att blicka ner över Dellsen och komma in innanför dörren.
Men ett är säkert Hållands folkhögskola och naturen/miljön uppe i Jämtland kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
/Kolmen
onsdag 12 oktober 2011
12 oktober 2011
En blåstig dag på Tellus, i Europa, i Norden, i Sverige, i Helsingland, i Hudiksvalls kommun, i Delsbo, på en halvö vid Dellen.
Där sitter jag på en sten inte långt ifrån vattnet med solen i ansiktet och känner friden i att få omslutas av naturen.
Då händer det...
En slända nästan störtdyker ner och träffar min näsa. Jag rycker till och sländan flyger iväg. Jag tittat förundrat efter den. Men det ska inte sluta där. Efter ett kort ögonblick kommer ännu en slända (och inte den sortens slända som Törnrosa stack sig på och sov i hundra år. Nej, utan av den sorten som de flesta skulle betrakta som en insekt.) dem sätter sig på min hand. Jag har varit med om liknande för och betraktar den intresserat, eftersom jag vet från mina tidigare erfarenheter att detta ögonblick antagligen kommer bli väldigt kort. Men jag kunde inte ha mera fel. Efter en halv minut kommer jag på mobilen i fikan och försöker försiktigt att ta fram dem för att använda mobilkameran och fånga detta märkliga ögonblick.
Sländan som är rödbrun i färgen och har genomskinliga glänsande vingar betraktar mig och världen runt omkring sig, den verkar inte ha någon brådska.
Att ta upp en mobil ur fikan med en hand låter kanske enkelt och en sak som skulle ta kort tid, men inte då. Självklart har jag som många andra följt trenden genom att skaffat mig en mobil med pekskärm. En Motorola defy, med "gorilla-säkert" glas och den är både damm- och vattensäker (vilket jag kände var nödvändigt eftersom jag tvättade min förra ickesäkra telefon i tvättmaskinen). Men tillbaka till att få upp denna mobil ur fikan. När väl den var uppe måste jag krångla av vanten som jag bar på handen, fortfarande med en hand, för att kunna använda kameran. Precis när jag ska till att fota denna ändå vackra och naturliga varelse på min vänsterhand händer det som jag har väntat på hela tiden, - den flyger iväg.
Jag suckar något och tänkte att mitt krångel inte var något värt, men då kommer denna lilla rödbruna slända tillbaka, svänger först förbli mitt ansikte och för att sedan bromsa in på min jacka i brösthöjd. Fort börjar jag plåta det lilla djuret innan detta ögonblick ska försvinna som det andra.
Jag knäpper kort tills jag är nöjd och känner att det är dags att börja gå hemåt, men sländan sitter fortfarande kvar på min jacka. Jag känner ännu en gång en vis förvåning för att den lilla krabaten så ihärdigt håller sig fast med sina sex små ben, både mot rörelse och blåst.
Något besvärad och fascinerad börjar jag gå, men sländan sitter kvar. Redan när den första sländan åkte in i mig tänkte jag att det var väl ganska sent för sländor att kläckas så här års, nu när den första frosten har kommit osv.
Efter en minut bestämmer jag mig för att ta bort sländan från jackan och jag lyckas med ett rödklöverstrå att förflytta sländan. Jag vill ju inte skada denna fina varelse. Med miltvåld får jag sländan att lossa sitt grepp om min röda jacka och klamra sig fast på växten i stället. Men där fortsätter den sitta och stirra, röra lite på sina fyra vingar och smala skärt utan att bry sig märkvärt om förflyttningen. Då passar jag på att ta ännu några kort för att sedan sätta ner den i gräset för att den själv ska få välja vad den vill göra här näst.
Med bestämda steg går jag mot min cykel. Det känns lite konstigt att lämna sländan bakom sig, nu när den så enträget ville sitta kvar på min jacka. Kanske dem bara attraherades av den röda färgen på jackan, men jag undrar jag.... kan det har varit något mer?
En blåstig dag på Tellus, i Europa, i Norden, i Sverige, i Helsingland, i Hudiksvalls kommun, i Delsbo, på en halvö vid Dellen.
Där sitter jag på en sten inte långt ifrån vattnet med solen i ansiktet och känner friden i att få omslutas av naturen.
Då händer det...
En slända nästan störtdyker ner och träffar min näsa. Jag rycker till och sländan flyger iväg. Jag tittat förundrat efter den. Men det ska inte sluta där. Efter ett kort ögonblick kommer ännu en slända (och inte den sortens slända som Törnrosa stack sig på och sov i hundra år. Nej, utan av den sorten som de flesta skulle betrakta som en insekt.) dem sätter sig på min hand. Jag har varit med om liknande för och betraktar den intresserat, eftersom jag vet från mina tidigare erfarenheter att detta ögonblick antagligen kommer bli väldigt kort. Men jag kunde inte ha mera fel. Efter en halv minut kommer jag på mobilen i fikan och försöker försiktigt att ta fram dem för att använda mobilkameran och fånga detta märkliga ögonblick.
Sländan som är rödbrun i färgen och har genomskinliga glänsande vingar betraktar mig och världen runt omkring sig, den verkar inte ha någon brådska.
Att ta upp en mobil ur fikan med en hand låter kanske enkelt och en sak som skulle ta kort tid, men inte då. Självklart har jag som många andra följt trenden genom att skaffat mig en mobil med pekskärm. En Motorola defy, med "gorilla-säkert" glas och den är både damm- och vattensäker (vilket jag kände var nödvändigt eftersom jag tvättade min förra ickesäkra telefon i tvättmaskinen). Men tillbaka till att få upp denna mobil ur fikan. När väl den var uppe måste jag krångla av vanten som jag bar på handen, fortfarande med en hand, för att kunna använda kameran. Precis när jag ska till att fota denna ändå vackra och naturliga varelse på min vänsterhand händer det som jag har väntat på hela tiden, - den flyger iväg.
Jag suckar något och tänkte att mitt krångel inte var något värt, men då kommer denna lilla rödbruna slända tillbaka, svänger först förbli mitt ansikte och för att sedan bromsa in på min jacka i brösthöjd. Fort börjar jag plåta det lilla djuret innan detta ögonblick ska försvinna som det andra.
Jag knäpper kort tills jag är nöjd och känner att det är dags att börja gå hemåt, men sländan sitter fortfarande kvar på min jacka. Jag känner ännu en gång en vis förvåning för att den lilla krabaten så ihärdigt håller sig fast med sina sex små ben, både mot rörelse och blåst.
Något besvärad och fascinerad börjar jag gå, men sländan sitter kvar. Redan när den första sländan åkte in i mig tänkte jag att det var väl ganska sent för sländor att kläckas så här års, nu när den första frosten har kommit osv.
Efter en minut bestämmer jag mig för att ta bort sländan från jackan och jag lyckas med ett rödklöverstrå att förflytta sländan. Jag vill ju inte skada denna fina varelse. Med miltvåld får jag sländan att lossa sitt grepp om min röda jacka och klamra sig fast på växten i stället. Men där fortsätter den sitta och stirra, röra lite på sina fyra vingar och smala skärt utan att bry sig märkvärt om förflyttningen. Då passar jag på att ta ännu några kort för att sedan sätta ner den i gräset för att den själv ska få välja vad den vill göra här näst.
Med bestämda steg går jag mot min cykel. Det känns lite konstigt att lämna sländan bakom sig, nu när den så enträget ville sitta kvar på min jacka. Kanske dem bara attraherades av den röda färgen på jackan, men jag undrar jag.... kan det har varit något mer?
Av: Marie Kolm
söndag 9 oktober 2011
lördag 8 oktober 2011
Många av de minnen som vi starkast kommer ihåg är ofta sådana som sker under vår varmast årstid, - sommaren.
De bilder som jag nu vissar är ett stickprov av de bilder/minnen som jag alltid tänker på när vi pratar om typiska "sommarminnen". Dessa minnen är för mig sådant som i princip måste vara med på en sommar för att det ska bli en "riktigt" vara sommar.
Höskörd
Kattungar Sommarbär 
Utomhusbad
onsdag 5 oktober 2011
Nu är det slut med den långa torkan!
Äntligen kan jag åter igen vissa mitt skapande för omvärlden. Den långa torkan på utebilvna bilder beror främst på att jag inte har haft någon regelbunden tillgång till internet. Men nu är jag igång igen och bilderna ligger på hög och bara väntar på att bli uppladdade;-)
Men nu till bilden:
En sen sommarkväll på väg hem från sommarjobbet och jag möts av denna underbara skymning bara någon minut med bil från mitt föräldrarhem.
Mystisgt, trollskt och vackert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)