En blåstig dag på Tellus, i Europa, i Norden, i Sverige, i Helsingland, i Hudiksvalls kommun, i Delsbo, på en halvö vid Dellen.
Där sitter jag på en sten inte långt ifrån vattnet med solen i ansiktet och känner friden i att få omslutas av naturen.
Då händer det...
En slända nästan störtdyker ner och träffar min näsa. Jag rycker till och sländan flyger iväg. Jag tittat förundrat efter den. Men det ska inte sluta där. Efter ett kort ögonblick kommer ännu en slända (och inte den sortens slända som Törnrosa stack sig på och sov i hundra år. Nej, utan av den sorten som de flesta skulle betrakta som en insekt.) dem sätter sig på min hand. Jag har varit med om liknande för och betraktar den intresserat, eftersom jag vet från mina tidigare erfarenheter att detta ögonblick antagligen kommer bli väldigt kort. Men jag kunde inte ha mera fel. Efter en halv minut kommer jag på mobilen i fikan och försöker försiktigt att ta fram dem för att använda mobilkameran och fånga detta märkliga ögonblick.
Sländan som är rödbrun i färgen och har genomskinliga glänsande vingar betraktar mig och världen runt omkring sig, den verkar inte ha någon brådska.
Att ta upp en mobil ur fikan med en hand låter kanske enkelt och en sak som skulle ta kort tid, men inte då. Självklart har jag som många andra följt trenden genom att skaffat mig en mobil med pekskärm. En Motorola defy, med "gorilla-säkert" glas och den är både damm- och vattensäker (vilket jag kände var nödvändigt eftersom jag tvättade min förra ickesäkra telefon i tvättmaskinen). Men tillbaka till att få upp denna mobil ur fikan. När väl den var uppe måste jag krångla av vanten som jag bar på handen, fortfarande med en hand, för att kunna använda kameran. Precis när jag ska till att fota denna ändå vackra och naturliga varelse på min vänsterhand händer det som jag har väntat på hela tiden, - den flyger iväg.
Jag suckar något och tänkte att mitt krångel inte var något värt, men då kommer denna lilla rödbruna slända tillbaka, svänger först förbli mitt ansikte och för att sedan bromsa in på min jacka i brösthöjd. Fort börjar jag plåta det lilla djuret innan detta ögonblick ska försvinna som det andra.
Jag knäpper kort tills jag är nöjd och känner att det är dags att börja gå hemåt, men sländan sitter fortfarande kvar på min jacka. Jag känner ännu en gång en vis förvåning för att den lilla krabaten så ihärdigt håller sig fast med sina sex små ben, både mot rörelse och blåst.
Något besvärad och fascinerad börjar jag gå, men sländan sitter kvar. Redan när den första sländan åkte in i mig tänkte jag att det var väl ganska sent för sländor att kläckas så här års, nu när den första frosten har kommit osv.
Efter en minut bestämmer jag mig för att ta bort sländan från jackan och jag lyckas med ett rödklöverstrå att förflytta sländan. Jag vill ju inte skada denna fina varelse. Med miltvåld får jag sländan att lossa sitt grepp om min röda jacka och klamra sig fast på växten i stället. Men där fortsätter den sitta och stirra, röra lite på sina fyra vingar och smala skärt utan att bry sig märkvärt om förflyttningen. Då passar jag på att ta ännu några kort för att sedan sätta ner den i gräset för att den själv ska få välja vad den vill göra här näst.
Med bestämda steg går jag mot min cykel. Det känns lite konstigt att lämna sländan bakom sig, nu när den så enträget ville sitta kvar på min jacka. Kanske dem bara attraherades av den röda färgen på jackan, men jag undrar jag.... kan det har varit något mer?
Av: Marie Kolm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar